Det är jul igen och återigen läser vi berättelserna om det där som hände för så länge sedan långt borta i Betlehem i Palestina. Betyder berättelserna något för oss eller är de bara nostalgi och minnen? Har dessa texter något med mig att göra, nu och här?
Jag tror det, för jag tror att Jesus föds på nytt i varje ny tid, i varje ny människa. För Gud växer inifrån, alltid från insidan, inte från utsidan. Så var det för Maria:
”Maria sjunger sånger i sin väntan. Hon sjunger för sin ofödde son. Maria lägger händerna på magen och känner fotens spark inifrån.”
Så är det för oss. Gud kommer inte till oss från ovan, Gud kommer till oss från en krubba i ett smutsigt litet stall på ockuperad mark. Det talas om att den lille killen som ligger där är Guds son och det kan möjligen förvirra oss, den som ligger där är Gud själv. Ett barn, utlämnat åt människors välvilja, åt en moders och en faders kärlek och omvårdnad. Naken, fattig, utan plats i palatsen ligger han där och väntar på vår reaktion.
Berättelsen i Lukasevangeliet är så tydlig: den ställer två helt olika riken emot varandra. Augustus stora romarrike som styrs med makt, våld och död. Och Guds rike å andra sidan, det helt annorlunda, det som växer inifrån, underifrån.
Krubban och stallet i Betlehem finns inte där och då, det finns här och nu. Det finns i våra bröst, i vårt hjärta. Ser vi barnet? Möter vi dess blick? Ser vi barnets utsatthet, vad gör vi åt det? Svarar vi genom att lyssna till barnets gråt och ta dess hand, eller gör vi det inte?
I detta lilla barn koncentreras hela Gud och landar på jorden, här hos oss, här och nu. Världen darrar till den julnatt som snart kommer för Gud föds om och om igen i nya människor i nya tider.
Vi har en Gud som använder känslans makt, som ställer oss inför ett litet nyfött barn och ber om vårt medlidande, vårt engagemang.
Så är julen främst en tid för att öppna våra hjärtan. Att verkligen se varandra, att möta varandra med den blick vi har när vi ser in i ögonen på ett nyfött barn. Den blicken, den kärlekens blick vill Gud att vi ser på alla med. Också dem vi inte kan fördra, också de är Guds barn, också de är värda vår kärlek. Barnen på Afrikas horn är också de värda vår kärleksblick.
Det är i denna blick vi alla lever och blir till. Utan kärleksblicken förtvinar vi och dör. Vi vet att det är så med spädbarn, men jag tror det gäller oss alla också när vi blivit vuxna.
Jultiden är den tid då vi får putsa linsen, öva oss i medlidande och kärlek, till alla de som förtjänar vår kärleksblick, och det är alla det!
Julen är här!
O Betlehem, du lilla stad, hur tyst du ligger där, försänkt i djup och drömlös sömn, när skaparundret sker. En stjärna tänds, och mörkret har över den ej makt, och alla släktens hopp och tro stämt möte denna natt.
Så stilla och så oförmärkt blir oss Guds gåva räckt, och himlen kom till jorden ner, när ingen väntat det. Vi kan ej höra stegen. Han nalkas oss ändå, och plötsligt som en okänd står han mitt ibland oss här.
Du barn av Betlehem vi ber: ge våra ögon ljus och rena hjärtat, att vi kan med dig bli barn hos Gud. Nu sjunger änglaskaror Guds lov, och vi med dem. O kom till oss, bli hos oss kvar, Guds Son. Immanuel!
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar