Päls har i alla tider varit ett signum för de rika, päls är dyrt och signalerar rikedom. (Om man inte bor i Sibirien eller så, där man använder allt på de djur man dödar för sin överlevnad, men det är liksom en annan sak).
I många undersökningar kan man se att ju rikare vi blir desto värre miljöbovar blir vi. Vi ser nu att de nyrika kineserna vill ha minkpäls. Finns det ett samband mellan pengar och moral? Försvinner värderingarna ut genom fönstret när plånboken växer? Det verkar så.
Har vi drabbats av uppgivenhet, att det inte spelar någon roll vad vi gör? Att det gäller att få ut det bästa här och nu för morgondagen vet vi inget om, allt går ju åt helvete ändå?
Tänk om denna uppgivenhet kunde vara kreativitet och engagemáng istället? Då skulle det hända grejor!
Jag äter kött, det handlar om mat. Men jag klär mig inte i päls, visst finns det en skillnad där? Jag inser att jag bör äta mindre kött, framförallt griskött och jag minskar gradvis mitt intag. Jag filar på nyårslöften som handlar om minskad konsumtion av bland annat kött.
Hur ska vi ha det med minkfarmar? Kan vi inte bara förbjuda dem en gång för alla? Samtidigt som vi gör det ska vi än en gång se över vår matproduktion, den kan bli bättre förstås. Jag hoppas på att kunna äta kött som kommer från djur som håller landskapet öppet, som slipper onödiga mediciner, och som transporterats så lite som möjligt. Det är möjligt!
Päls är skit, låt oss slippa det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar