Ska predika på veckomässan på Kronoberg i morgon. Jag älskar verkligen kapellet på folkhögskolan. Känns som om en gammal dröm gått i uppfyllelse då jag nu får vara skolpräst där.
Men predikat har jag ju inte gjort på mycket länge.
Fastnade för Mikael Mogrens tankar i senaste Kyrkans tidning. Han talar dels om att vi kanske snarare bör fokusera på hur vi kan vara änglar för varandra och dels om hårdare tide ri Europa då rasister kommit in i olika parlament. Han menar alltså att vi snarare bör tala om att vara som änglar än att gå in på om änglar verkligen finns. Jag vet faktiskt inte om jag tror på änglar. Måste man det? Tänker att änglar alltid är de som kommer med de goda nyheterna. Gabriel som berättade för Maria, ängeln som berättade för herdarna osv.
Änglarna väljer alltid den goda sidan i kampen mot ondskan. Väljer vi alltid den goda sidan? Nej, det vet vi ju att vi inte gör. Tack gode Gud för nåden! Jag pratade om detta då jag var i Borås idag. Vi väljer ju fel vareviga dag, vi väljer fel också för att vi måste, vi sitter fast i orättfärdiga system som suger ut vår jord, vi lever över jordens resurser som finns tillgängliga för oss.
Änglarna är kämpar i kampen mot det onda. Hur kan vi bli kämpar i den kampen?
Ett sätt kunde vara att söndra oss ur det rådande systemet, ur det rådande ekonomiska paradigmet. Men hur gör man det? Jobba, bo och äta måste man ju? Hur kan kyrkan vara en altenativ kultur som pekar på möjligheterna? Vårt budskap är ju så radiaklt! Har du två skjortor så ge den ena till den som ingen har. Om nån tvingar dig att gå en mil i hans tjänst så gå två eller mer. Radikalare än så blir det ju inte. Och alldeles omöjligt säger vi. Men är det verkligen omöjligt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar