Har just läst Patrik Hagmans bok "Om kristet motstånd". Den är inspirerande på många sätt och svårsmält eftersom den sätter fingret på saker jag behöver göra upp med i mitt eget liv. Han hämtar inspiration från patristiken, de tidiga kyrkofäderna och kyrkomödrarna.
Det som stör mig är att han anser att den kristna människan inte ska befatta sig med partipolitik. Han menar att det politiska livet riskerar att föra oss in i synd såsom att ljuga och tänja på sanningen. Jag förstås vad han menar men samtidigt kanske man kunde förändra politiken? Han menar vidare att det kristna livet är politiskt men att man som sagt ska akta sig för partipolitik. Han benämner i hela boken makten som något ondsint som vill oss illa. Han benämner aldrig riktigt vad denna makten exakt är mer än att det är makthavarna, politikerna, företagsledarna. De utmålas som onda på ett tydligt sätt. Jag kan dela hans syn på det sätt att dessa människor måste se i vilket system de verkar men jag anser hans bild vara alltför mörk.
Det är uppfriskande med en person som vågar tala om synd och om dygder. Jag tror det behövs.
Lite kategorsik blir han också när han talar om underhållning och menar att all underhållning egentligen bara har som syfte att få oss att inte se det som är viktigt i livet. Samtidigt menar han att musik och konst kan vara bra men då ska den ha ett syfte och ett innehåll. Jag anser att konst och musik bara kan vara till för avslappning eller för att se och höra något vackert, estetik i sig kan ju vara av godo anser jag.
Trots allt vill jag gärna rekommendera boken.
Kanske beror en del av mitt motstånd på att boken pekar på en del av mina egna brister som jag behöver göra upp med. Det är alltid smärtsamt att inse hur man egentligen är. Läs den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar